Så har det då blivit tid att summera sommaren. En fantastisk sommar på många sätt även om den milt uttryckt ställde till det för mig på många plan.
Den 19 maj hade vi varit på en fantastisk bröllopsfest utanför Malmö och var på väg hem i sommarnatten. Vi hade ju fantastiskt väder redan då. Mellan Lunds Norra och Gårdstånga blir min bil rammad i full fart, tror inte ens bilföraren bromsade innan han körde in i oss i 200 km i timmen. Vi voltade och for på högkant ut i rapsfältet en hundra meter.
”Det blev tyst. Äntligen hade den bilen stannat efter en färd som var som en bergochdalbanefärd utan kontakt med rälsen. Ljudet från blinkersen skar igenom tystnaden. Vi levde. Jag satt liksom i taket och såg min dotter, hon rörde sig och sa att det var ok men att vi måste ut.
Jag skulle lösgöra mitt bälte men fick vänta annars hade jag ramlat på henne. Hon tog sig ut och sa Mamma du måste ut innan bilen börjar brinna. Jag minns att jag sa att Jag kan inte – Min arm har fastnat. Jag känner i ansiktet det känns som det blöder men får inget blod på fingrarna. Jag känner på min axel och den är ur led. Jag får plötsligt en känsla av panik och med ett hjälp av adrenalinet i kroppen drar jag axeln på plats, lossar bältet, ramlar ner och slår knät i växelspaken det gör ont. Tar mig ut och leds upp till ambulansen. Vi hade överlevt en krock där föraren som körde på inte bromsade utan brände in i oss i minst 200 km i timmen. Så overkligt. Så onödigt. Redan på plats berättade polisen att föraren var onykter.”
På en sekund förändrades min sommar, mitt liv och min syn på livet fick en ny dimension. Det blev till att ställa in alla uppdrag och min medverkan i Almedalen som jag sett fram emot enormt. Bilen som räddat oss från döden fanns på skroten och någon lånebil var det ju inte tal om då axeln och mitt brutna nyckelben hindrade mig från att använda bilbälte.
Jag bor på landet en km till närmsta kollektivtrafik och att gå med ett brutet nyckelben krävde en morfintablett. I början av sommaren försökte jag ta mig utanför tomten men efterhand som jag började ta in det som hänt blev besöken utanför allt färre. Så jag är tacksam att jag bor så vackert och att solen lyst och att grannar, familj och vänner hjälpt mig på bästa sätt.
Nu väntar en rättegång. För mig väntar en höst med mycket rehabträning för att kroppen ska bli av med de låsningar som blev vid smällen.
Inom mig växer en längtan att få komma ut och få göra det jag är bäst på nämligen att inspirera till sunda relationer och ett personligt ledarskap och gissa om jag är laddad.
Känner du att din arbetsplats behöver en kickoff som berör och skapar nytänk ger jag dig som bokar mig innan den 30 september en Kickoff-rabatt på 20 %!
Till er alla som läser detta vill jag med min berättelse påminna om livets skörhet.
Ibland står det och väger där i våra liv mellan liv och död och i mitt fall vann även denna gång Livet!
Krama dina nära och kära och uppskatta det lilla i livet.
Vi hörs snart igen
Christina